Livet efter otroheten

Jag levde i över tjugo med min före detta man. För enkelhetens skull kan vi kalla honom Fredrik, även om de flesta av er säkerligen vet hans riktiga namn. Nu var det nästan exakt ett år sedan skilsmässan gick igenom även om den känslomässiga separationen börjat långt innan. Jag har under detta året gått igenom en mängd olika faser och tänker att den här bloggen också kan vara ett steg i läkningsprocessen. Eftersom jag inte vet vilka ni är som kommer att läsa här, jag har ju ändå en förhoppning om att nå fler än bara de som redan vet historian, så får jag börja från början.

Jag och Fredrik träffades i Lund, precis som så många andra. Jag läste till lärare och han till statsvetare. Han var intelligent, charmig och det kändes speciellt. Under studietiden hade vi ett fint och nära förhållande och jag kände mig mycket trygg med honom även om han med sin charmighet fick mycket blickar och uppskattning från andra. Då ingen av oss kommer från Lund valde vi snart att flytta därifrån och flyttade till ett hus i utkanten av Göteborg.
Jag tror egentligen att vi hade det ganska bra, även om jag naturligtvis analyserat sönder det bit för bit i takt med att jag fått upptäcka allt som hänt under åren. Efter allt tillbaka blickande och analyserande så tror jag att problemen började ett tag efter att vi fått vårt första barn. Barn är en underbar gåva men livet förändras och Fredrik var inte helt beredd att förändras med det. Även om Fredrik kan vara en underbar pappa när han väljer att vara närvarande så hade han ett behov av att komma i första rummet och i stället för att prata om det så sökte han sin bekräftelse på andra håll, i bland med hjälp av andra kvinnor och i bland genom att vara den ultimata karriäristen. I det här skedet märkte jag bara att det var något som var fel, jag anade varken vad eller i vilken omfattning. Jag vet egentligen inte ens om jag visste att något var fel, det var annorlunda, men så kunde det väl bli när man fick barn? Det var väl helt naturligt? Det skulle ta lång tid innan jag började förstå, och innan jag började det evighetslånga arbetet med att förlåta och sedan förstå igen.


Vi har totalt tre stora barn tillsammans, Fredrik och jag. Den yngsta går på gymnasiet och bor således fortfarande hemma. Alla tre barnen bodde hemma första omgången som ljusen började gå upp för mig och hade vi inte haft våra vackra barn hade han aldrig kunnat hålla sig kvar i mitt liv så länge som han gjorde och jag tror det är ett vanligt misstag som bedragna gör. Det här med att hålla ihop för barnens skull har jag en känsla av att jag kommer återkomma till vid ett antal tillfällen!

Nu är det dags för mig att ge mig ut på vinterpromenad och njuta av den otroligt vackra Romelanda! Kommentera gärna så jag får veta lite vilka ni är som läser!

Maria