Finna nya stigar
I min städiver här hemma hittade jag en lapp som väckte många minnen hos mig. Där stod:
Var inte rädd det finns ett hemligt tecken,
ett namn som skyddar dig när du går.
Din ensamhet har stränder in mot ljuset.
Var inte rädd. Isanden finns det spår.
(SV ps 256)
Den dagen jag fick det var dagen då jag talade om för mina barn att Fredrik och jag skulle skilja oss. Mitt äldsta barn (min dotter) hade hittat den i sin bibelgrupp och tyckte att den passade för mig.
Jag har många gånger i bloggen nämnt att jag gjorde detta för barnens skull lika mycket som för min egen. Idag talade jag och dottern om detta med relationer och kärlek. I hennes tankar och resonemang märks tydligt hur påverkad hon blivit under sin uppväxt av sin fars val men också av mina. När min dotter nu säger att hon är stolt över mig och det jag gjorde värmer det djupt in i själen. Jag har visat henne att det finns ett val och att man kan vara en stark person i sig själv.
Vi pratade också mycket om identifikation och att jag kände mig identifierad som Fredriks fru och mor till våra barn. Hur jag upplevde att vår familj var unikare än andras. Rädslan för att inte klara mig om jag skulle leva själv och framförallt vem skulle jag vara då, en skild kvinna??
Det är inte lätt med de praktiska delarna i en skilsmässa men för er som undrat så köpte jag ut Fredrik ur huset utan att säkert veta hur jag skulle klara av det. Återigen var det ett val för barnens skull. De skulle inte ha en massa förändringar bara för att jag inte kunde leva tillsammans med deras far. Huset vi bodde i var gammalt och behövde en hel del renoveringar samt att vi hade en panna som lade ner så fort det blev mer än -5 grader utomhus. Detta var aldrig något jag behövt ta tag i tidigare. Likaså visste jag att det skulle bli jobbigt med flera andra saker när Fredrik inte fanns i närheten. Att vi skulle dela på ansvaret för barnen och deras olika körningar var självklart men huset skulle jag få klara av helt själv.
Ganska snabbt lärde jag mig att det jag inte kunde själv gick faktiskt att få hjälp med och våra barn klarade många saker. Fredrik ställde upp mycket i början ska jag vara ärlig och säga. Men hans närvaro fick mig alltid att minnas allt som hänt och jag började må dåligt igen så fort jag såg honom så därför beslöt jag att så långt det var möjligt att be andra eller köpa in hjälpen om jag kunde.
För någon månad sedan var jag äntligen redo att sälja huset. Alla utom yngsta sonen har flyttat och jag var färdig med det. Istället hittade jag ett kedjehus i Romelanda men en trädgård jag älskar. Nu är det ett nytt kapitel och jag mår idag bra i mig själv. Det fanns ljus och nya spår att följa och jag är tacksam för min syster och mina barn som hjälpte mig att våga.
Var inte rädd det finns ett hemligt tecken,
ett namn som skyddar dig när du går.
Din ensamhet har stränder in mot ljuset.
Var inte rädd. Isanden finns det spår.
(SV ps 256)
Den dagen jag fick det var dagen då jag talade om för mina barn att Fredrik och jag skulle skilja oss. Mitt äldsta barn (min dotter) hade hittat den i sin bibelgrupp och tyckte att den passade för mig.
Jag har många gånger i bloggen nämnt att jag gjorde detta för barnens skull lika mycket som för min egen. Idag talade jag och dottern om detta med relationer och kärlek. I hennes tankar och resonemang märks tydligt hur påverkad hon blivit under sin uppväxt av sin fars val men också av mina. När min dotter nu säger att hon är stolt över mig och det jag gjorde värmer det djupt in i själen. Jag har visat henne att det finns ett val och att man kan vara en stark person i sig själv.
Vi pratade också mycket om identifikation och att jag kände mig identifierad som Fredriks fru och mor till våra barn. Hur jag upplevde att vår familj var unikare än andras. Rädslan för att inte klara mig om jag skulle leva själv och framförallt vem skulle jag vara då, en skild kvinna??
Det är inte lätt med de praktiska delarna i en skilsmässa men för er som undrat så köpte jag ut Fredrik ur huset utan att säkert veta hur jag skulle klara av det. Återigen var det ett val för barnens skull. De skulle inte ha en massa förändringar bara för att jag inte kunde leva tillsammans med deras far. Huset vi bodde i var gammalt och behövde en hel del renoveringar samt att vi hade en panna som lade ner så fort det blev mer än -5 grader utomhus. Detta var aldrig något jag behövt ta tag i tidigare. Likaså visste jag att det skulle bli jobbigt med flera andra saker när Fredrik inte fanns i närheten. Att vi skulle dela på ansvaret för barnen och deras olika körningar var självklart men huset skulle jag få klara av helt själv.
Ganska snabbt lärde jag mig att det jag inte kunde själv gick faktiskt att få hjälp med och våra barn klarade många saker. Fredrik ställde upp mycket i början ska jag vara ärlig och säga. Men hans närvaro fick mig alltid att minnas allt som hänt och jag började må dåligt igen så fort jag såg honom så därför beslöt jag att så långt det var möjligt att be andra eller köpa in hjälpen om jag kunde.
För någon månad sedan var jag äntligen redo att sälja huset. Alla utom yngsta sonen har flyttat och jag var färdig med det. Istället hittade jag ett kedjehus i Romelanda men en trädgård jag älskar. Nu är det ett nytt kapitel och jag mår idag bra i mig själv. Det fanns ljus och nya spår att följa och jag är tacksam för min syster och mina barn som hjälpte mig att våga.
Kommentarer
Trackback