Frågor och svar!
Jag tänker börja med att besvara tre frågor jag fått via mail.
Fråga 1. Var det ett lätt beslut för dig att till slut lämna din man och hur gjorde du för att komma fram till att det var det rätta?
Nej, det var inget lätt beslut. Innan jag kom dit mådde jag väldigt dåligt och försökte på alla sätt få honom att stanna hos mig. Min syster har efteråt berättat en del om hur hon uppfattade denna tid. Jag var en klängranka och gjorde allt för att han skulle vara i min närhet hela tiden för det var enda sättet för mig att känna att jag kunde kontrollera honom. Och jag skriver kontrollera för det var vad det handlade om. När han var där så grät jag hela tiden eller anklagade honom. Jag kunde inte se något fel i det, jag var ju normal det var han som var otrogen hela tiden och svek sin familj och mina drömmar så varför skulle han inte få lida lika mycket som jag led. Hela kroppen gjorde ont hela tiden och någonstans kunde jag inse det sjuka i det jag gjorde men jag kunde inte göra något för att bryta det. Många gånger kände jag nog att det skulle vara bäst för alla om jag inte fanns för då skulle Fredrik kunna leva som han ville. Tillsist så släppte det onda sakta och jag började fundera över vad jag gjorde. Det var då jag för första gången började inse att jag inte kunde ha Fredrik i min närhet eftersom han hela tiden var en påminnelse om smärtan och det som hade hänt. Jag började fundera över vad som var viktigt för mig. Som jag nämnt tidgare är barnen väldigt viktiga i mitt liv och jag förstod att mitt beteende påverkade dom. Det var då jag bad Fredrik att flytta ut för att jag skulle få en chans att läka utan honom i närheten som en påminnelse om vad vi gick igenom.
Jag kan ärligt säga att den kvällen han flyttade bröt jag ihop igen. Jag såg inga möjligheter till att kunna fortsätta ett liv utan honom. I efterhand kan jag se att jag var lamslagen av mina rädslor. Vem skulle vilja ha mig, en ensamstående kvinna mitt i livet med tre barn. Att Fredrik skulle träffa någon tvivlade jag aldrig på. Min syster kom till mig den kvällen och stannade hos mig en vecka. Vi talade mycket om drömmar och vad jag ville. Det blev en form av terapi att höra henne säga att detta var inte jag. Och att jag hade ett val och det valet gjorde jag nu genom att inte fortsätta ha Fredrik i min närhet. Desto längre tid vi var i från varandra så började jag känna att jag mådde bättre och jag lärde mig också att det viktiga var faktiskt jag och hur jag mådde. Han får ta ansvar för sig och det han gjorde. Många gånger pratar vi om sorgeår och det är nog den tiden det tagit allt som allt att må som jag gör idag. Fortfarande är det ett sår hos mig att han gjorde detta mot mig och mot barnen men det var hans val och aldrig mitt.
Fråga 2: Har du kunnat förlåta honom för det?
Både ja och nej. Jag har förlåtit honom och väljer idag att se honom som den underbara pappa han är till våra barn. Däremot har jag än idag svårt att lita på honom fullt ut. Med det så vill jag säga att vi har en bra och normal vuxenrelation men jag skulle aldrig någonsin vilja leva med honom igen för det skulle innebära att hela tiden bli påmind om den smärta han orsakade mig och våra barn. Kan man inte fullt ut förlåta ska man inte stanna kvar i relationen. Att förlåta för mig innebär inte att gå vidare och inte konstant påminna sin partner om att han är roten till allt ont. Att förlåta innebär att kunna sätta händelserna åt sidan och bygga upp ett nytt liv i förtroende och det kunde/kan inte jag tillsammans med Fredrik.
Fråga 3: Du har skrivit att du kontaktade hans älskarinna vad fick du ut av det?
Jag hade ett stort behov av att få veta sanningen om vad som egentligen hade hänt. Redan när jag ringde ställde jag in mig på att jag kanske inte skulle klara av att höra vad hon sade. Men på ett plan så hjälpte hon mig att fatta beslutet att gå vidare. När jag pratade med henne förstod jag vidden av vad han gjort och kände att jag inte kunde förlåta honom för det. Hon var väldigt trevlig och tillmötesgående och min upplevelse var att hon förstod varför jag ringde. Hon var också den som fick mig att vakna upp och känna känslan av att jag behövde få honom ur min närhet för att kunna fatta beslut om mitt fortsatta liv. Det var inte det hon sade vill jag poängtera utan det var den känslan jag fick. Att höra henne berätta om allt de gjort tillsammans fick mig först att må ännu sämre och vilja straffa Fredrik ännu mer men samtidigt hade jag då kommit till den punkten där jag kände att jag inte orkade forsätta lida. Återigen var det barnen jag fokuserade på. De skulle inte behöva må dåligt för att de hade en pappa som inte kunde vara trogen och en mor som mådde otroligt dåligt av att inte kunna hantera smärtan.
Det jag reflekterat mycket över i efterhand är hur mycket vi låter våra rädslor styra våra liv. I mitt fall handlade det om rädslan för att leva ensam. Det har visat sig att särskilt ensam är man inte med tre barn och det finns andra människor att prata med. Mina intressen har också hjälpt mig mycket. Pianospelandet och nuförtiden en planerad örtträdgård.
Underbara vinterland
Idag är det frostigt vitt ute och jag sitter fortfarande vid köksbordet med kaffekoppen och känner mig sådär riktigt ledig. Idag kommer hantvekarna hit och avslutar det sista på tvättstugan. Finns inte ord för hur skönt det ska bli när den är helt färdig. Yngsta sonen ville ha en mamma - son kväll med film och god mat. Min uppgift blev maten :). Jag älskar dom stunderna med honom. Han växer alldeles för fort och det är nog inte många år till som han blir hemma. Själv funderade jag igår kväll på vad jag ska göra då men insåg raskt att mitt engagemang i kyrkan, min musik, mina vuxna barn som fortfarande gärna umgås och däremellan mitt nyuppväckta intresse för trädgården och alla de örter jag planerat för den nog är tillräckligt för att jag inte ska känna att jag är sysslolös.
Men det kommer nog att dröja ett tag till nästa renoveringsprojekt. Jag har haft tur som fått så mycket hjälp, blivit erbjuden ska jag säga. Inte trodde jag när jag inledde detta att jag kände så många snälla människor som kommit med goda råd och hjälp när jag känt mig vilse. Sedan ska vi inte tala om de otroligt duktiga hantverkarna som jag blev rekommenderad.
Nu ska jag dricka upp mitt kaffe, ta en lång promenad och i eftermiddag kan jag nog tvätta på riktigt för första gången på jag vet inte när...
Önskar er alla en underbar dag i det vackra vädret.
Men det kommer nog att dröja ett tag till nästa renoveringsprojekt. Jag har haft tur som fått så mycket hjälp, blivit erbjuden ska jag säga. Inte trodde jag när jag inledde detta att jag kände så många snälla människor som kommit med goda råd och hjälp när jag känt mig vilse. Sedan ska vi inte tala om de otroligt duktiga hantverkarna som jag blev rekommenderad.
Nu ska jag dricka upp mitt kaffe, ta en lång promenad och i eftermiddag kan jag nog tvätta på riktigt för första gången på jag vet inte när...
Önskar er alla en underbar dag i det vackra vädret.
Första gången att förlåta, andra gången att förlåta...
Första gången jag verkligen fick reda på att Fredrik haft ett förhållande med någon annan var när han bröt ihop hemma och tillslut berättade det. Han hade haft en relation med en arbetskamrat som hade kommit att betyda mer och mer för honom. Han berättade ärligt att han funderat på skilsmässa men tillslut insett att familjen var det som var viktigast för honom. Han lät även antyda att han haft relationer med andra kvinnor också men vad det stod för gick vi aldrig in på. Så nära som jag var då att kasta ut honom. Jag mådde illa och hela den värld som jag byggt upp för oss gungade. Hur skulle det bli nu med barnen, med mig och med oss? Det går inte att beskriva för någon som inte varit där alla de känslor som går genom huvudet. Jag förbannade den kvinna som ställde upp på att ha ett förhållande med en gift man. Jag lade all skuld på henne för om jag hade lagt skulden på Fredrik så hade jag aldrig kunnat förlåta och det ville jag ju innerst inne göra. Förlåta bara för att få behålla min familj och mina drömmar om framtiden.
Tillsist så sökte Fredrik psykolog och vi skyllde allt på hans depression. Tiden efteråt hade vi det jobbigt till en början men sedan bättre och bättre. Han var hemma mer, var engagerad i familjen och då framförallt barnen. Han tog hand om mig och pysslade om mig. Idag kan jag reflektera över det som hände och se att det var hans sätt att hantera skuldkänslorna men då i den stunden trodde jag på vad han sade och att han ville satsa på oss, sin familj. Tänk att jag kunde ha så fel. När jag tänker tillbaka på hur jag var då kan jag knappt förstå att jag valde att leva på det viset. Det var en konstant misstro. Vem pratade han med när han jobbade? Hade de verkligen avslutat all kontakt osv. Men som de säger så läker tiden såren. Fredrik berättade om vad hans terapeut sade, att ha skulle vara mer närvarande i nuet och uppskatta det han hade omkring sig. Med tanke på all den tid han lade på familjen så trodde jag att han lärt sig av det han fick höra. Men nu vet jag att det var skuldkänslorna som talade och hans rädsla för att förlora den trygghet han hade. Två år tog det innan livet kändes helt normalt igen. Återigen med facit i handen kan jag säga att jag gick på tå. Det är inte lätt att se när man står mitt i det men varje humörsvängning från hans sida fick hela familjen att gå på tå. Vi ville inte att han skulle må dåligt igen för vi var för rädda för vad som skulle kunna hända.
Att barnen tog stryk av detta är självklart. Hans relation till dem är skadad fortfarande och först idag efter skilsmässan har jag förstått hur illa de mått. De ville vara mig till lags och stötta mig i mina beslut men samtidigt mådde de dåligt av vad deras far gjort mot mig och mot dom. Otrohet drabbar alltid hela familjen inte bara hustrun.
Eftersom jag lade skulden på älskarinnan så trodde jag hela tiden att Fredrik hade bättrat sig. Efter att några år gått började han engagera sig i saker utanför familjen. Jag tyckte aldrig att det var konstigt eftersom han är/var så rastlös och behövde saker som han brann för. Föga anade jag då att detta var starten på nästa otrohet. Hans nästa förhållande varade länge och jag är säker på att det betydde mer för honom än han någonsin talade om, eller kommer att tala om för mig. När det biserade så gjorde det så via ett brev. Jag blev helt förkrossad. Nu stod vi där igen. Trots att han lovat att älska mig och lovat att familjen var det viktigaste för honom. Återigen gick jag in i kris och skyllde allt på älskarinnan. Hur kunde hon välja att vara tillsammans med en gift man.
Jag kan ärligt säga att de saker jag gjorde när jag fick reda på förhållandet inte var särskilt vackra och ingenting jag är stolt över idag men jag behövde få veta sanningen. Att jag skulle få veta den av Fredrik var helt osannolikt. Han bad om förlåtelse och blev återigen den uppmärksammande maken som skulle ställa allt tillrätta. Han var hemma och tog hand om mig och barnen, försökte lindra vår sorg och visade sin kärlek genom närvaro. När jag skriver detta nu så kan jag bara konstatera att om det var så viktigt för honom att behålla oss varför var han då otrogen igen. Och inte genom en kort engångstillfälle utan genom ett förhållande med en annan kvinna? När jag frågade honom blev svaret bara "ja vet ine" och "det var aldrig min mening att såra dig". Säkert så sade han fler saker på det temat som jag inte längre kommer ihåg. Idag vet jag bättre och det vet jag för att jag kontaktade hans älksarinna som berättade sanningen för mig. Det var svårt att ringa, ännu svårare att möta henne men jag är tacksam för att jag gjorde det. Ja, ni läser rätt. Tacksam för utan henne hade jag aldrig fått veta att han hela tiden förutsatte att jag skulle förlåta honom. Och varför inte? jag hade gjort det förut och när man levt så lång tid tillsammans som vi hade gjort så vet man vad man ska säga för att få den förlåtelsen.
Till er som läser detta säger jag att har man en gång tänjt på gränsen för trohet kommer man att göra det igen så fort tryggheten i familjen har lagt sig. Även om det verkar som en irrationell handling så ta ett samtal med älskarinnan för hon sitter många gåner på hela sanningen. Vill du däremot leva i den lögn som målas upp skall du inte gå den vägen.
När jag beslutade mig för skilsmässa var jag rädd. Vad skulle hända nu och skulle någon någonsin dela mitt liv igen. Jag går aldrig ut och jag har inte väldigt många vänner. Men stänger vår herre ett fönster så öppnar han ett annat. Jag kunde börja med mina intressen igen och där träffade jag människor jag inte skulle träffat innan. Men det viktigaste av allt är min relation till barnen. Vi har en annan respekt för varandra och en annan närhet idag för de och jag vet att vi valde den ärliga vägen och följde det som vi känner inuti. Mitt liv idag innebär också att jag inte behöver leva i konstant rädsla. Innan skilsmässan var jag rädd, orolig och misstänksam varje gång Fredrik gick utanför dörren. Jag ville veta vem han pratat med, kolla hans mail, och gav akt på alla förändringar i hans beteende som kunde betyda något. Jag blev en person som jag inte ville vara, som mina barn inte kände igen och jag är innerligt tacksam att jag valde att inte vara den människan. Därmed inte sagt att resan efteråt var lätt för det var den inte men den var värd varenda sekund när jag ser på det liv jag har idag.
Att bli lycklig på riktigt
Idag hittade jag en bok på sätet bredvid mig i bussen som någon glömt. "Drömliv" av Kajsa Ingemarsson och Karin Nordlander. När jag slår i den på måfå så hamnar jag i följande stycke.
Kajsa:
Jag har blivit lämnad flera gånger, men det allra värsta tillfället var en gång i tjugoårsåldern. När det hände kändes det som den största olyckan på jorden hade drabbat mig. I min förskräckelse över hans otrohet och uppbrott drack jag en halv flaska gin hemma i soffan, snubblade sedan in i en dörrpost, spräckte pannan och fick åka till sjukhuset och sy. Ändå var jag beredd att göra vad som helst för att få tillbaka mannen som både lurat och bedragit mig och sedan sagt tack och hej. Jag var så säker på att han hade gfjort fel, att han begick ett misstag som lämnade mig. Som jag såg det hörde vi ihop, och jag försökte övertyga honom om det uder en lång tid efter det att han gjort slut. Tack och lov lyckades jag inte.
Det var hårt att ta till sig att det som skedde då faktisskt även var för mitt bästa, och det tog många år för mig att bygga upp min självkänsla igen. Men när jag gjorde det gick jag den största belöningen jag kan tänka mig - min familj. Ärret i pannan har jag kvar, och är stolt över. För mig är det en påminnelse om att livet går vidare och att det många gånger blir så mycket bättre.
Nu inträffade inte det jag varit med om när vi var 20 år för då var vi fortfarande övertygade om att det var en lycka att just vi funnit varandra. Istället inträffade otroheterna senare men övertygelsen om att vi skulle vara en familj var så stark hos mig. Jag trodde på det Fredrik sa, att om jag var villig att förlåta skulle familjen bli hel och allt skulle bli annorlunda. Visst blev det annorlunda ett tag men sedan inträffade det igen. Fredrik har haft förhållanden med andra kvinnor och det är väl det som tagit hårdast på mig. Det har inte varit en natt och sedan inget mer. Han har delat sin tillvaro med någon annan. Kallat henne "hjärtat" precis som han kallade mig. Gjort saker med dessa andra kvinnor, delat ett alternativt liv med dem. Min rädsla låg i att jag trodde att om jag inte förlät honom skulle han gå till den andra och jag skulle bli ensam kvar för alltid. För mig har familjen alltid varit viktig och det viktigaste var att barnen skulle ha kvar sin far. Jag var nog beredd att betala vilket pris som helst för att slippa det som var okänt och att jag istället fick leva i min familje bubbla.
Idag ser jag på det på ett annat sätt, när jag byggt upp mitt självförtroende. Jag vill ha trohet, inte bara i ord, utan i handling och det förtjänar jag. Även om Fredrik sade att det skulle bli skillnad så blev det det, ett tag men inte i längden. Till sist längtade han alltid ut och blev rastlös av den familjetillvaro som jag värdesatte så högt. Inga barn vill att föräldrarna ska skilja sig men jag kan inte stå för inför mina barn att jag inte värdesätter mig själv mer än att jag tillåter att Fredrik bedrog mig inte en gång utan flera och sedan lära dom att trohet och sådana värden är viktiga i ett förhållande. När jag väl talade om för barnen att vi skulle separera kom båda sönerna till mig och talade om att de var stolta över mig och mitt beslut. Som det värmde....
En början
Jag levde i över tjugo med min före detta man. För enkelhetens skull kan vi kalla honom Fredrik, även om de flesta av er säkerligen vet hans riktiga namn. Nu var det nästan exakt ett år sedan skilsmässan gick igenom även om den känslomässiga separationen börjat långt innan. Jag har under detta året gått igenom en mängd olika faser och tänker att den här bloggen också kan vara ett steg i läkningsprocessen. Eftersom jag inte vet vilka ni är som kommer att läsa här, jag har ju ändå en förhoppning om att nå fler än bara de som redan vet historian, så får jag börja från början.
Jag och Fredrik träffades i Lund, precis som så många andra. Jag läste till lärare och han till statsvetare. Han var intelligent, charmig och det kändes speciellt. Under studietiden hade vi ett fint och nära förhållande och jag kände mig mycket trygg med honom även om han med sin charmighet fick mycket blickar och uppskattning från andra. Då ingen av oss kommer från Lund valde vi snart att flytta därifrån och flyttade till ett hus i utkanten av Göteborg.
Jag tror egentligen att vi hade det ganska bra, även om jag naturligtvis analyserat sönder det bit för bit i takt med att jag fått upptäcka allt som hänt under åren. Efter allt tillbaka blickande och analyserande så tror jag att problemen började ett tag efter att vi fått vårt första barn. Barn är en underbar gåva men livet förändras och Fredrik var inte helt beredd att förändras med det. Även om Fredrik kan vara en underbar pappa när han väljer att vara närvarande så hade han ett behov av att komma i första rummet och i stället för att prata om det så sökte han sin bekräftelse på andra håll, i bland med hjälp av andra kvinnor och i bland genom att vara den ultimata karriäristen. I det här skedet märkte jag bara att det var något som var fel, jag anade varken vad eller i vilken omfattning. Jag vet egentligen inte ens om jag visste att något var fel, det var annorlunda, men så kunde det väl bli när man fick barn? Det var väl helt naturligt? Det skulle ta lång tid innan jag började förstå, och innan jag började det evighetslånga arbetet med att förlåta och sedan förstå igen.
Vi har totalt tre stora barn tillsammans, Fredrik och jag. Den yngsta går på gymnasiet och bor således fortfarande hemma. Alla tre barnen bodde hemma första omgången som ljusen började gå upp för mig och hade vi inte haft våra vackra barn hade han aldrig kunnat hålla sig kvar i mitt liv så länge som han gjorde och jag tror det är ett vanligt misstag som bedragna gör. Det här med att hålla ihop för barnens skull har jag en känsla av att jag kommer återkomma till vid ett antal tillfällen!
Nu är det dags för mig att ge mig ut på vinterpromenad och njuta av den otroligt vackra Romelanda! Kommentera gärna så jag får veta lite vilka ni är som läser!
Maria
Jag och Fredrik träffades i Lund, precis som så många andra. Jag läste till lärare och han till statsvetare. Han var intelligent, charmig och det kändes speciellt. Under studietiden hade vi ett fint och nära förhållande och jag kände mig mycket trygg med honom även om han med sin charmighet fick mycket blickar och uppskattning från andra. Då ingen av oss kommer från Lund valde vi snart att flytta därifrån och flyttade till ett hus i utkanten av Göteborg.
Jag tror egentligen att vi hade det ganska bra, även om jag naturligtvis analyserat sönder det bit för bit i takt med att jag fått upptäcka allt som hänt under åren. Efter allt tillbaka blickande och analyserande så tror jag att problemen började ett tag efter att vi fått vårt första barn. Barn är en underbar gåva men livet förändras och Fredrik var inte helt beredd att förändras med det. Även om Fredrik kan vara en underbar pappa när han väljer att vara närvarande så hade han ett behov av att komma i första rummet och i stället för att prata om det så sökte han sin bekräftelse på andra håll, i bland med hjälp av andra kvinnor och i bland genom att vara den ultimata karriäristen. I det här skedet märkte jag bara att det var något som var fel, jag anade varken vad eller i vilken omfattning. Jag vet egentligen inte ens om jag visste att något var fel, det var annorlunda, men så kunde det väl bli när man fick barn? Det var väl helt naturligt? Det skulle ta lång tid innan jag började förstå, och innan jag började det evighetslånga arbetet med att förlåta och sedan förstå igen.
Vi har totalt tre stora barn tillsammans, Fredrik och jag. Den yngsta går på gymnasiet och bor således fortfarande hemma. Alla tre barnen bodde hemma första omgången som ljusen började gå upp för mig och hade vi inte haft våra vackra barn hade han aldrig kunnat hålla sig kvar i mitt liv så länge som han gjorde och jag tror det är ett vanligt misstag som bedragna gör. Det här med att hålla ihop för barnens skull har jag en känsla av att jag kommer återkomma till vid ett antal tillfällen!
Nu är det dags för mig att ge mig ut på vinterpromenad och njuta av den otroligt vackra Romelanda! Kommentera gärna så jag får veta lite vilka ni är som läser!
Maria
Välkommen till min nya blogg!
Efter mycket funderande har jag beslutat mig för att starta en blogg och dela med mig av det liv jag levde då jag levde med en man som var otrogen mot mig, hur jag tog mig ur det och hur jag lever idag. Jag vet att många kvinnor där ute, och män också för den delen, delar min situation och jag hoppas kunna inspirera och stärka er alla där ute! Kanske läser också någon otrogen man eller kvinna min blogg och tänker om?
Jag kommer att börja från början så att ni får följa min resa från allra första början tills nu. Jag hoppas att det är en resa som ni kommer att vilja följa!
/Maria
Jag kommer att börja från början så att ni får följa min resa från allra första början tills nu. Jag hoppas att det är en resa som ni kommer att vilja följa!
/Maria
