Livet efter otroheten

I morgon är det fredag igen. Kan inte förstå att dagarna springer iväg så fort. Hade jag vetat för ett år sedan att livet skulle se ut så här hade jag trott att någon ljög för mig. Jag har nog sagt det många gånger men det tål att upprepas, jag är så tacksam för mitt liv och det går inte en dag utan att jag känner att jag valt rätt.

I januari ska jag börja ta pianolektioner igen. Jag kommer ihåg att jag en gång i tiden inte var helt dålig på det och hoppas att jag inte är för gammal för att kunna utvecklas. I dagsläget är det mest klinkande efter gamla noter som inte fallit bort från hjärnan ;-).

Nu när det börjar närma sig jul och helger frågade en kollega mig hur det kändes. Först förstod jag inte riktigt vad hon menade och sedan slog det mig att hon undrade över om jag kände mig ensam och om det kändes konstigt att fira jul och nyår utan Fredrik och svaret är NEJ. Detta är min andra jul som ensamstående. Jag har aldrig känt mig ensam över helgerna. Det har känts konstigt och då framförallt på nyår eftersom Fredrik och jag hade våra traditioner då. Men jag har en härlig familj. Första julen var barnen med mig och min syster samt mamma (för er som undrar varför jag aldrig nämner min far så gick han bort i hjärtinfarkt för många år sedan). Jag hade ett tag dåligt samvete för Fredrik och vad han skulle göra men vi pratade om det och det slutade med att han firade tillsammans med sina syskon. Under julaftonskvällen och framförallt när jag åkte till midnattsmässan kom känslor av saknad över mig flera gånger. Konstigt vore nog annars med tanke på alla de år vi hade varit tillsammans. Men när jag ställde de känslorna mot alla de känslor av ilska och framförallt svek som jag burit på när jag fick veta vad han gjort mot mig så kände jag ändå att jag gjorde rätt val. På nyår var jag tillsammans med våra grannar och gjorde alla de saker Fredrik och jag brukade göra tillsammans med dom. Det var nog den natten som kände jobbigast. Nyår är förknippat med löften om nytt år och ny glädje. Men även den kvällen kämpade jag mig igenom och barnen fanns vid min sida och tyckte att jag gjort rätt vilket var ett stort stöd.

Jag vet att jag ofta hänvisar till mina barn och deras känslor. Mina barn var så vuxna när allt detta hände att de kan/kunde respektera och tycka om båda sina föräldrar trots allt som hänt. Under en period var de väldigt arga på Fredrik för vad han gjorde mot mig och för att han fick mig att må så dåligt. Men på det hela taget har de löst allt detta med storhelger, födelsedagar och annat. Barn har ett bättre sätt än vi vuxna att anpassa sig in i en situation. Jag tror inte på något vis att det var deras dröm att jag och deras far skulle gå skilda vägar, likaså var det inte deras dröm att Fredrik skulle ha ett förhållande med en annan person i flera år. Men nu blev det så och vi har alla arbetat som en familj för att kunna hitta ett sätt att göra så att alla skulle må så bra som möjligt. Vi har nog inte lyckats över förväntan men vi har lyckats bra och som jag sade i början av detta inlägg, jag känner en glädje och tacksamhet över att veta att jag lever i ärlighet mot de värderingar jag har.