Att bli lycklig på riktigt
Idag hittade jag en bok på sätet bredvid mig i bussen som någon glömt. "Drömliv" av Kajsa Ingemarsson och Karin Nordlander. När jag slår i den på måfå så hamnar jag i följande stycke.
Kajsa:
Jag har blivit lämnad flera gånger, men det allra värsta tillfället var en gång i tjugoårsåldern. När det hände kändes det som den största olyckan på jorden hade drabbat mig. I min förskräckelse över hans otrohet och uppbrott drack jag en halv flaska gin hemma i soffan, snubblade sedan in i en dörrpost, spräckte pannan och fick åka till sjukhuset och sy. Ändå var jag beredd att göra vad som helst för att få tillbaka mannen som både lurat och bedragit mig och sedan sagt tack och hej. Jag var så säker på att han hade gfjort fel, att han begick ett misstag som lämnade mig. Som jag såg det hörde vi ihop, och jag försökte övertyga honom om det uder en lång tid efter det att han gjort slut. Tack och lov lyckades jag inte.
Det var hårt att ta till sig att det som skedde då faktisskt även var för mitt bästa, och det tog många år för mig att bygga upp min självkänsla igen. Men när jag gjorde det gick jag den största belöningen jag kan tänka mig - min familj. Ärret i pannan har jag kvar, och är stolt över. För mig är det en påminnelse om att livet går vidare och att det många gånger blir så mycket bättre.
Nu inträffade inte det jag varit med om när vi var 20 år för då var vi fortfarande övertygade om att det var en lycka att just vi funnit varandra. Istället inträffade otroheterna senare men övertygelsen om att vi skulle vara en familj var så stark hos mig. Jag trodde på det Fredrik sa, att om jag var villig att förlåta skulle familjen bli hel och allt skulle bli annorlunda. Visst blev det annorlunda ett tag men sedan inträffade det igen. Fredrik har haft förhållanden med andra kvinnor och det är väl det som tagit hårdast på mig. Det har inte varit en natt och sedan inget mer. Han har delat sin tillvaro med någon annan. Kallat henne "hjärtat" precis som han kallade mig. Gjort saker med dessa andra kvinnor, delat ett alternativt liv med dem. Min rädsla låg i att jag trodde att om jag inte förlät honom skulle han gå till den andra och jag skulle bli ensam kvar för alltid. För mig har familjen alltid varit viktig och det viktigaste var att barnen skulle ha kvar sin far. Jag var nog beredd att betala vilket pris som helst för att slippa det som var okänt och att jag istället fick leva i min familje bubbla.
Idag ser jag på det på ett annat sätt, när jag byggt upp mitt självförtroende. Jag vill ha trohet, inte bara i ord, utan i handling och det förtjänar jag. Även om Fredrik sade att det skulle bli skillnad så blev det det, ett tag men inte i längden. Till sist längtade han alltid ut och blev rastlös av den familjetillvaro som jag värdesatte så högt. Inga barn vill att föräldrarna ska skilja sig men jag kan inte stå för inför mina barn att jag inte värdesätter mig själv mer än att jag tillåter att Fredrik bedrog mig inte en gång utan flera och sedan lära dom att trohet och sådana värden är viktiga i ett förhållande. När jag väl talade om för barnen att vi skulle separera kom båda sönerna till mig och talade om att de var stolta över mig och mitt beslut. Som det värmde....
Kommentarer
Trackback