Livet efter otroheten

Jag tänker börja med att besvara tre frågor jag fått via mail.

Fråga 1. Var det ett lätt beslut för dig att till slut lämna din man och hur gjorde du för att komma fram till att det var det rätta?

Nej, det var inget lätt beslut. Innan jag kom dit mådde jag väldigt dåligt och försökte på alla sätt få honom att stanna hos mig. Min syster har efteråt berättat en del om hur hon uppfattade denna tid. Jag var en klängranka och gjorde allt för att han skulle vara i min närhet hela tiden för det var enda sättet för mig att känna att jag kunde kontrollera honom. Och jag skriver kontrollera för det var vad det handlade om. När han var där så grät jag hela tiden eller anklagade honom. Jag kunde inte se något fel i det, jag var ju normal det var han som var otrogen hela tiden och svek sin familj och mina drömmar så varför skulle han inte få lida lika mycket som jag led. Hela kroppen gjorde ont hela tiden och någonstans kunde jag inse det sjuka i det jag gjorde men jag kunde inte göra något för att bryta det. Många gånger kände jag nog att det skulle vara bäst för alla om jag inte fanns för då skulle Fredrik kunna leva som han ville. Tillsist så släppte det onda sakta och jag började fundera över vad jag gjorde. Det var då jag för första gången började inse att jag inte kunde ha Fredrik i min närhet eftersom han hela tiden var en påminnelse om smärtan och det som hade hänt. Jag började fundera över vad som var viktigt för mig. Som jag nämnt tidgare är barnen väldigt viktiga i mitt liv och jag förstod att mitt beteende påverkade dom. Det var då jag bad Fredrik att flytta ut för att jag skulle få en chans att läka utan honom i närheten som en påminnelse om vad vi gick igenom.

Jag kan ärligt säga att den kvällen han flyttade bröt jag ihop igen. Jag såg inga möjligheter till att kunna fortsätta ett liv utan honom. I efterhand kan jag se att jag var lamslagen av mina rädslor. Vem skulle vilja ha mig, en ensamstående kvinna mitt i livet med tre barn. Att Fredrik skulle träffa någon tvivlade jag aldrig på. Min syster kom till mig den kvällen och stannade hos mig en vecka. Vi talade mycket om drömmar och vad jag ville. Det blev en form av terapi att höra henne säga att detta var inte jag. Och att jag hade ett val och det valet gjorde jag nu genom att inte fortsätta ha Fredrik i min närhet. Desto längre tid vi var i från varandra så började jag känna att jag mådde bättre och jag lärde mig också att det viktiga var faktiskt jag och hur jag mådde. Han får ta ansvar för sig och det han gjorde. Många gånger pratar vi om sorgeår och det är nog den tiden det tagit allt som allt att må som jag gör idag. Fortfarande är det ett sår hos mig att han gjorde detta mot mig och mot barnen men det var hans val och aldrig mitt.

Fråga 2: Har du kunnat förlåta honom för det?

Både ja och nej. Jag har förlåtit honom och väljer idag att se honom som den underbara pappa han är till våra barn. Däremot har jag än idag svårt att lita på honom fullt ut. Med det så vill jag säga att vi har en bra och normal vuxenrelation men jag skulle aldrig någonsin vilja leva med honom igen för det skulle innebära att hela tiden bli påmind om den smärta han orsakade mig och våra barn. Kan man inte fullt ut förlåta ska man inte stanna kvar i relationen. Att förlåta för mig innebär inte att gå vidare och inte konstant påminna sin partner om att han är roten till allt ont. Att förlåta innebär att kunna sätta händelserna åt sidan och bygga upp ett nytt liv i förtroende och det kunde/kan inte jag tillsammans med Fredrik.

Fråga 3: Du har skrivit att du kontaktade hans älskarinna vad fick du ut av det?

Jag hade ett stort behov av att få veta sanningen om vad som egentligen hade hänt. Redan när jag ringde ställde jag in mig på att jag kanske inte skulle klara av att höra vad hon sade. Men på ett plan så hjälpte hon mig att fatta beslutet att gå vidare. När jag pratade med henne förstod jag vidden av vad han gjort och kände att jag inte kunde förlåta honom för det. Hon var väldigt trevlig och tillmötesgående och min upplevelse var att hon förstod varför jag ringde. Hon var också den som fick mig att vakna upp och känna känslan av att jag behövde få honom ur min närhet för att kunna fatta beslut om mitt fortsatta liv. Det var inte det hon sade vill jag poängtera utan det var den känslan jag fick. Att höra henne berätta om allt de gjort tillsammans fick mig först att må ännu sämre och vilja straffa Fredrik ännu mer men samtidigt hade jag då kommit till den punkten där jag kände att jag inte orkade forsätta lida. Återigen var det barnen jag fokuserade på. De skulle inte behöva må dåligt för att de hade en pappa som inte kunde vara trogen och en mor som mådde otroligt dåligt av att inte kunna hantera smärtan.

Det jag reflekterat mycket över i efterhand är hur mycket vi låter våra rädslor styra våra liv. I mitt fall handlade det om rädslan för att leva ensam. Det har visat sig att särskilt ensam är man inte med tre barn och det finns andra människor att prata med. Mina intressen har också hjälpt mig mycket. Pianospelandet och nuförtiden en planerad örtträdgård.