Livet efter otroheten

På en annan blogg såg jag ett stycke jag såväl känner igen mig i och blev återigen tacksam för mitt härliga liv jag har idag.

"Att fortsätta leva med en man som varit otrogen innebär att vara ett andra hands val. Under perioder valde han faktiskt att dela de mest intima saker med en annan människa. Att leva med en otrogen man innebär också att delar som du trodde var helgade enbart för dig som fru är något som fler känner till och har sett. Hon (den/de andra) har också smekt honom över ärr efter de älskat. Hon har också fått känna hur skönt han smeker, hur rolig han är att älska med. Hon har också skrattat tillsammans med honom åt fånigheter som du trodde att bara ni delade. Hon har speciella minnen med honom som bara borde finnas inom äktenskapet. Jag ville inte vara hans andrahandsval."

Just de synerna följde med mig länge och framförallt eftersom Fredrik var tillsammans med en arbetskamrat så visste jag att han skulle fortsätta träffa henne varje dag och då veta vad de delat under flera år. Jag var ett andrahandsval under en lång tid. Att Fredrik sedan påstod att det skulle bli annorlunda hjälpte inte för han hade kallat henne för sitt hjärta, hon visste hur han såg ut på sätt som bara jag borde veta. De bilderna försvinner inte och jag ansåg då och anser idag att jag är värd mer. Jag förtjänar att vara den som valdes först och valdes helt och fullt inte bara delvis.

Jag vill bara förtydliga en sak på grund av ett mail jag fick om föregående inlägg. JA, jag är medveten om att jag har tur som har en familj att luta mig mot. Och JA jag är medveten om att många inte har samma tur. Det finns separationer där människor är väldigt ensamma och upplever ångest inför helgerna. Jag är medveten om att det faktum att jag har en familj och intressen som skänker glädje har gjort att jag lättare kunnat ta mig ut hel på andra sidan och jag har också den största respekt för att alla inte har det så och därmed har en längre och svårare väg att vandra,

Men jag har också något annat som har varit en styrka för mig, jag har min tro att luta mig mot vilket för mig har inneburit en sorts frid i alla beslut jag fattat genom livet. Kort och gott kan man säga att jag har ett stöd att vila mig mot och en extra "familj" i form av den församling jag tillhörde. Även här har jag på jobbet och andra ställen fått frågan om inte kyrkan predikar förlåtelse. Ja, det gör den och jag har förlåtit Fredrik men att förlåta behöver inte alltid betyda att jag förlåter det han gjorde  och att vi ska gå vidare gemensamt. Vi tog beslutet att vi inte orkade fortsätta leva i skuld (jag lät honom hela tiden leva i den känslan) och anklagelser (vi var lika duktiga där båda två) utan att leva vidare som två hela och nya människor med nya utmaningar och en äkthet i våra val.

I morgon är det fredag igen. Kan inte förstå att dagarna springer iväg så fort. Hade jag vetat för ett år sedan att livet skulle se ut så här hade jag trott att någon ljög för mig. Jag har nog sagt det många gånger men det tål att upprepas, jag är så tacksam för mitt liv och det går inte en dag utan att jag känner att jag valt rätt.

I januari ska jag börja ta pianolektioner igen. Jag kommer ihåg att jag en gång i tiden inte var helt dålig på det och hoppas att jag inte är för gammal för att kunna utvecklas. I dagsläget är det mest klinkande efter gamla noter som inte fallit bort från hjärnan ;-).

Nu när det börjar närma sig jul och helger frågade en kollega mig hur det kändes. Först förstod jag inte riktigt vad hon menade och sedan slog det mig att hon undrade över om jag kände mig ensam och om det kändes konstigt att fira jul och nyår utan Fredrik och svaret är NEJ. Detta är min andra jul som ensamstående. Jag har aldrig känt mig ensam över helgerna. Det har känts konstigt och då framförallt på nyår eftersom Fredrik och jag hade våra traditioner då. Men jag har en härlig familj. Första julen var barnen med mig och min syster samt mamma (för er som undrar varför jag aldrig nämner min far så gick han bort i hjärtinfarkt för många år sedan). Jag hade ett tag dåligt samvete för Fredrik och vad han skulle göra men vi pratade om det och det slutade med att han firade tillsammans med sina syskon. Under julaftonskvällen och framförallt när jag åkte till midnattsmässan kom känslor av saknad över mig flera gånger. Konstigt vore nog annars med tanke på alla de år vi hade varit tillsammans. Men när jag ställde de känslorna mot alla de känslor av ilska och framförallt svek som jag burit på när jag fick veta vad han gjort mot mig så kände jag ändå att jag gjorde rätt val. På nyår var jag tillsammans med våra grannar och gjorde alla de saker Fredrik och jag brukade göra tillsammans med dom. Det var nog den natten som kände jobbigast. Nyår är förknippat med löften om nytt år och ny glädje. Men även den kvällen kämpade jag mig igenom och barnen fanns vid min sida och tyckte att jag gjort rätt vilket var ett stort stöd.

Jag vet att jag ofta hänvisar till mina barn och deras känslor. Mina barn var så vuxna när allt detta hände att de kan/kunde respektera och tycka om båda sina föräldrar trots allt som hänt. Under en period var de väldigt arga på Fredrik för vad han gjorde mot mig och för att han fick mig att må så dåligt. Men på det hela taget har de löst allt detta med storhelger, födelsedagar och annat. Barn har ett bättre sätt än vi vuxna att anpassa sig in i en situation. Jag tror inte på något vis att det var deras dröm att jag och deras far skulle gå skilda vägar, likaså var det inte deras dröm att Fredrik skulle ha ett förhållande med en annan person i flera år. Men nu blev det så och vi har alla arbetat som en familj för att kunna hitta ett sätt att göra så att alla skulle må så bra som möjligt. Vi har nog inte lyckats över förväntan men vi har lyckats bra och som jag sade i början av detta inlägg, jag känner en glädje och tacksamhet över att veta att jag lever i ärlighet mot de värderingar jag har.

I min städiver här hemma hittade jag en lapp som väckte många minnen hos mig. Där stod:
Var inte rädd det finns ett hemligt tecken,
ett namn som skyddar dig när du går.
Din ensamhet har stränder in mot ljuset.
Var inte rädd. Isanden finns det spår.
(SV ps 256)

Den dagen jag fick det var dagen då jag talade om för mina barn att Fredrik och jag skulle skilja oss. Mitt äldsta barn (min dotter) hade hittat den i sin bibelgrupp och tyckte att den passade för mig.

Jag har många gånger i bloggen nämnt att jag gjorde detta för barnens skull lika mycket som för min egen. Idag talade jag och dottern om detta med relationer och kärlek. I hennes tankar och resonemang märks tydligt hur påverkad hon blivit under sin uppväxt av sin fars val men också av mina. När min dotter nu säger att hon är stolt över mig och det jag gjorde värmer det djupt in i själen. Jag har visat henne att det finns ett val och att man kan vara en stark person i sig själv.

Vi pratade också mycket om identifikation och att jag kände mig identifierad som Fredriks fru och mor till våra barn. Hur jag upplevde att vår familj var unikare än andras. Rädslan för att inte klara mig om jag skulle leva själv och framförallt vem skulle jag vara då, en skild kvinna??

Det är inte lätt med de praktiska delarna i en skilsmässa men för er som undrat så köpte jag ut Fredrik ur huset utan att säkert veta hur jag skulle klara av det. Återigen var det ett val för barnens skull. De skulle inte ha en massa förändringar bara för att jag inte kunde leva tillsammans med deras far. Huset vi bodde i var gammalt och behövde en hel del renoveringar samt att vi hade en panna som lade ner så fort det blev mer än -5 grader utomhus. Detta var aldrig något jag behövt ta tag i tidigare. Likaså visste jag att det skulle bli jobbigt med flera andra saker när Fredrik inte fanns i närheten. Att vi skulle dela på ansvaret för barnen och deras olika körningar var självklart men huset skulle jag få klara av helt själv.

Ganska snabbt lärde jag mig att det jag inte kunde själv gick faktiskt att få hjälp med och våra barn klarade många saker. Fredrik ställde upp mycket i början ska jag vara ärlig och säga. Men hans närvaro fick mig alltid att minnas allt som hänt och jag började må dåligt igen så fort jag såg honom så därför beslöt jag att så långt det var möjligt att be andra eller köpa in hjälpen om jag kunde.

För någon månad sedan var jag äntligen redo att sälja huset. Alla utom yngsta sonen har flyttat och jag var färdig med det. Istället hittade jag ett kedjehus i Romelanda men en trädgård jag älskar. Nu är det ett nytt kapitel och jag mår idag bra i mig själv. Det fanns ljus och nya spår att följa och jag är tacksam för min syster och mina barn som hjälpte mig att våga.