Livet efter otroheten

Första gången jag verkligen fick reda på att Fredrik haft ett förhållande med någon annan var när han bröt ihop hemma och tillslut berättade det. Han hade haft en relation med en arbetskamrat som hade kommit att betyda mer och mer för honom. Han berättade ärligt att han funderat på skilsmässa men tillslut insett att familjen var det som var viktigast för honom. Han lät även antyda att han haft relationer med andra kvinnor också men vad det stod för gick vi aldrig in på. Så nära som jag var då att kasta ut honom. Jag mådde illa och hela den värld som jag byggt upp för oss gungade. Hur skulle det bli nu med barnen, med mig och med oss? Det går inte att beskriva för någon som inte varit där alla de känslor som går genom huvudet. Jag förbannade den kvinna som ställde upp på att ha ett förhållande med en gift man. Jag lade all skuld på henne för om jag hade lagt skulden på Fredrik så hade jag aldrig kunnat förlåta och det ville jag ju innerst inne göra. Förlåta bara för att få behålla min familj och mina drömmar om framtiden.

Tillsist så sökte Fredrik psykolog och vi skyllde allt på hans depression. Tiden efteråt hade vi det jobbigt till en början men sedan bättre och bättre. Han var hemma mer, var engagerad i familjen och då framförallt barnen. Han tog hand om mig och pysslade om mig. Idag kan jag reflektera över det som hände och se att det var hans sätt att hantera skuldkänslorna men då i den stunden trodde jag på vad han sade och att han ville satsa på oss, sin familj. Tänk att jag kunde ha så fel. När jag tänker tillbaka på hur jag var då kan jag knappt förstå att jag valde att leva på det viset. Det var en konstant misstro. Vem pratade han med när han jobbade? Hade de verkligen avslutat all kontakt osv. Men som de säger så läker tiden såren. Fredrik berättade om vad hans terapeut sade, att ha skulle vara mer närvarande i nuet och uppskatta det han hade omkring sig. Med tanke på all den tid han lade på familjen så trodde jag att han lärt sig av det han fick höra. Men nu vet jag att det var skuldkänslorna som talade och hans rädsla för att förlora den trygghet han hade. Två år tog det innan livet kändes helt normalt igen. Återigen med facit i handen kan jag säga att jag gick på tå. Det är inte lätt att se när man står mitt i det men varje humörsvängning från hans sida fick hela familjen att gå på tå. Vi ville inte att han skulle må dåligt igen för vi var för rädda för vad som skulle kunna hända.

Att barnen tog stryk av detta är självklart. Hans relation till dem är skadad fortfarande och först idag efter skilsmässan har jag förstått hur illa de mått. De ville vara mig till lags och stötta mig i mina beslut men samtidigt mådde de dåligt av vad deras far gjort mot mig och mot dom. Otrohet drabbar alltid hela familjen inte bara hustrun.

Eftersom jag lade skulden på älskarinnan så trodde jag hela tiden att Fredrik hade bättrat sig. Efter att några år gått började han engagera sig i saker utanför familjen. Jag tyckte aldrig att det var konstigt eftersom han är/var så rastlös och behövde saker som han brann för. Föga anade jag då att detta var starten på nästa otrohet. Hans nästa förhållande varade länge och jag är säker på att det betydde mer för honom än han någonsin talade om, eller kommer att tala om för mig. När det biserade så gjorde det så via ett brev. Jag blev helt förkrossad. Nu stod vi där igen. Trots att han lovat att älska mig och lovat att familjen var det viktigaste för honom. Återigen gick jag in i kris och skyllde allt på älskarinnan. Hur kunde hon välja att vara tillsammans med en gift man.

Jag kan ärligt säga att de saker jag gjorde när jag fick reda på förhållandet inte var särskilt vackra och ingenting jag är stolt över idag men jag behövde få veta sanningen. Att jag skulle få veta den av Fredrik var helt osannolikt. Han bad om förlåtelse och blev återigen den uppmärksammande maken som skulle ställa allt tillrätta. Han var hemma och tog hand om mig och barnen, försökte lindra vår sorg och visade sin kärlek genom närvaro. När jag skriver detta nu så kan jag bara konstatera att om det var så viktigt för honom att behålla oss varför var han då otrogen igen. Och inte genom en kort engångstillfälle utan genom ett förhållande med en annan kvinna? När jag frågade honom blev svaret bara "ja vet ine" och "det var aldrig min mening att såra dig". Säkert så sade han fler saker på det temat som jag inte längre kommer ihåg. Idag vet jag bättre och det vet jag för att jag kontaktade hans älksarinna som berättade sanningen för mig. Det var svårt att ringa, ännu svårare att möta henne men jag är tacksam för att jag gjorde det. Ja, ni läser rätt. Tacksam för utan henne hade jag aldrig fått veta att han hela tiden förutsatte att jag skulle förlåta honom. Och varför inte? jag hade gjort det förut och när man levt så lång tid tillsammans som vi hade gjort så vet man vad man ska säga för att få den förlåtelsen.

När jag beslutade mig för skilsmässa var jag rädd. Vad skulle hända nu och skulle någon någonsin dela mitt liv igen. Jag går aldrig ut och jag har inte väldigt många vänner. Men stänger vår herre ett fönster så öppnar han ett annat. Jag kunde börja med mina intressen igen och där träffade jag människor jag inte skulle träffat innan. Men det viktigaste av allt är min relation till barnen. Vi har en annan respekt för varandra och en annan närhet idag för de och jag vet att vi valde den ärliga vägen och följde det som vi känner inuti. Mitt liv idag innebär också att jag inte behöver leva i konstant rädsla. Innan skilsmässan var jag rädd, orolig och misstänksam varje gång Fredrik gick utanför dörren. Jag ville veta vem han pratat med, kolla hans mail, och gav akt på alla förändringar i hans beteende som kunde betyda något. Jag blev en person som jag inte ville vara, som mina barn inte kände igen och jag är innerligt tacksam att jag valde att inte vara den människan. Därmed inte sagt att resan efteråt var lätt för det var den inte men den var värd varenda sekund när jag ser på det liv jag har idag.