Livet efter otroheten

Jag vill bara förtydliga en sak på grund av ett mail jag fick om föregående inlägg. JA, jag är medveten om att jag har tur som har en familj att luta mig mot. Och JA jag är medveten om att många inte har samma tur. Det finns separationer där människor är väldigt ensamma och upplever ångest inför helgerna. Jag är medveten om att det faktum att jag har en familj och intressen som skänker glädje har gjort att jag lättare kunnat ta mig ut hel på andra sidan och jag har också den största respekt för att alla inte har det så och därmed har en längre och svårare väg att vandra,

Men jag har också något annat som har varit en styrka för mig, jag har min tro att luta mig mot vilket för mig har inneburit en sorts frid i alla beslut jag fattat genom livet. Kort och gott kan man säga att jag har ett stöd att vila mig mot och en extra "familj" i form av den församling jag tillhörde. Även här har jag på jobbet och andra ställen fått frågan om inte kyrkan predikar förlåtelse. Ja, det gör den och jag har förlåtit Fredrik men att förlåta behöver inte alltid betyda att jag förlåter det han gjorde  och att vi ska gå vidare gemensamt. Vi tog beslutet att vi inte orkade fortsätta leva i skuld (jag lät honom hela tiden leva i den känslan) och anklagelser (vi var lika duktiga där båda två) utan att leva vidare som två hela och nya människor med nya utmaningar och en äkthet i våra val.